Jag, liksom New Yorker, hyser en stor fascination för myten om de vetenskapliga genierna. Då och då kommer det i New Yorker in en historia om en man (det är alltid män) som är så fullkomligt vanvettiga att man ryser av välbehag.
Den första handlar om fysikern och surfaren Garrett Lissi som lagt fram en teori för allt. Den teori som ska koppla samman kvantmekaniken med relativitetsteorin. Läs här.
Den andra mannen, Grigory Perleman, är en långt större galning. Han löste 2003 Poincarés förmodan, ett av matematikens sju stora mysterier (de övriga sex är fortfarande olösta). Han bor med sin mamma i utkanterna av S:t Petersburg och när New Yorker väl får tag på honom tar de en långpromenad och Perleman säger: “I’m looking for some friends, and they don’t have to be mathematicians,”. Läs här
Visst kan jag vara lite skeptisk till varför man ska odla myten om de manliga genierna inom matematik och fysik. Men det kommer nog en lika läsvärd artikel om det också, så småningom.
