En något äldre text…

Det ska sägas: jag är ingen storkonsument av kultursidorna i kvällstidningarna.
I stället för att stanna bläddrandet i de fantasifulla bylinebildernas värld ger jag mig oftast direkt i kast med första nyhetsuppslaget.
Ändå tänkte jag uppehålla mig vid kulturen för ett slag – och berätta om en vid det här laget något gammal kulturtext.
Att jag minns den sedan 2006 beror kanske inte enbart på de finurliga formuleringarna och de effektfulla citaten i kursiverad text. I stället är det nog en rolig anekdot i början som riktigt fastnade.

När SVT firade 50 år och Christina Jutterström strax skulle avgå besökte Peter Kadhammar tv-huset på Gärdet. Det var i en tid när hetsen och jakten på unga tittare var som störst.
I sin text målar Kadhammar bilden av ett SVT där cheferna med minutiös noggrannhet följer analyser och siffror för att försöka vända trenden, men ändå inte lyckas. Av ett SVT där de högsta cheferna är hatade och de lägre inte har något att säga till om. Där ideal har fått ge vika för tittarjakt.

Kadhammar, prisad Expressen-journalisten som bytt sida, har en speciell stil. De 19 678 tecknen är inte hans bästa, men de visar hur en bra journalist kan förmedla något relativt tråkigt så att det blir superintressant. Och jag gillar oftast Kadhammars texter, oavsett om han skriver om krig, politik eller ekonomi. Eller om Åsa Waldaus Knutby.

Den lilla anekdot som fastnade hos mig då. Jo, för att visa på hur märkligt och stort SVT-huset är berättar Kadhammar om den gången personalavdelning upptäckte att en anställd folkbokfört sig i huset. När de tittade in på personens kontor visade det sig vara just till hälften arbetsplats och till hälften sovrum: ”Medarbetaren sov i en säng som hon fällde ihop när det var dags att gå till jobbet.”

/J

New Yorker

Sen ungefär ett år tillbaka läser jag tidningen New Yorker, vilket jag kan tacka den då låga dollarkursen för.

Jag tycker fortfarande att majoriteten av serierna är omöjliga att förstå och mycket av det som står intresserar mig inte det minsta. Men i nästan varje nummer kommer de: välskrivna och sjukt genomarbetade reportagen som är bättre än vad någon svensk tidning kan prestera.

Två av reportagen som jag kommer att minnas länge är det här om Hugo Chavez och det här om Zimbabwe.

Old journalism….

Nyligen hamnade jag i en diskussion om hur dåliga svenska tidningar är. I förbifarten råkade jag nämna tidningen Fokus som exempel på vad som främst saknas i svensk journalistik: pengar. Min diskussionspartner  visade sig ha både en mamma och en pappa som jobbade på tidningen och tyckte att jag borde läsa den här artikeln som hans mamma varit med och skrivit.

Det är bara att buga.

Sen måste jag  påpeka att Torbjörn Nilsson är en av mina största favoriter inom svensk journalistik i dag. Och att jag fortfarande tycker att valet är lätt när en prenumeration på Fokus kostar lika mycket som New Yorker.

För övrigt tänker jag blogga lite smått här själv eftersom varken Tobias Rosvall, Rakel Chukri, Jakob Wagner, Patrik Kronqvist, Gustav Svensson eller Marie Ström verkar vilja dela med sig av några bra texter…

Temareportage (läs egenreklam)

Eftersom ni andra är lite dåliga på att dela med er av era godbitar så gör jag lite egenreklam.

Jag gillar det här.

Det som är bra är framför allt upplägget. Jag har valt att kalla det temareportage eftersom jag inte gått någon journalistutbildning och inte vet vad det egentligen heter.

Poängen är i korthet att utgå från en frågeställning i stället för en händelse när man planerar reportaget. Alltså: I stället för ”vi får följa med bandidos ledare – vilka frågor är relevanta?” så utgår man från frågan ”varför växer mc gängen? – bandidos ledare kanske vet!”

Skillnaden blir att den röda tråden i reportaget är en frågeställning i stället för en plats, en person eller en händelse.

Om man behärskar det till fullo då blir det så här bra.

ps. Jag skulle få en lycklig jul om någon av TR, JW, MS, PK, TF, RC, GS ville dela med sig av lite trevlig läsning. ds. God Jul // Viktor 

Att få komma med…

Riktigt spännande uppslag, tyvärr får jag ändå en känsla av att det hade kunnat göras så mycket bättre. Irriterande att man bränt möjligheten på ett halvdant genomförande, men bara idén gör det riktigt bra. Du hittar reportaget ”Banditernas boss” här.

Också en gammal

Ibland får saker uppmärksamhet utan att man märker nåt, man liksom tror att man är den enda i hela världen som läst.

Den här gillar jag. Mest som en själv-varudeklaration.

Om Kämparnas konung David som väntar på att livet ska börja. Visserligen rätt klassiskt att över en tid följa med sitt fall, men det här visar väl hur otroligt bra det kan bli.

/Markus Thunberg, Sundsvall