Jag ska inte säga att jag på något sätt frekventerar halvhippa New York-magasins sajter. Eller att jag börjat, eller kommer börja, läsa The New Yorker (”Yes! The New Yorker”) inom överskådlig tid. Men det här gillar jag.
Kalla det urbanism, Chuck Klostermansk samtidsskildring. Kanske med pop-essäiska pretentioner och trendspottingkvaliteter. Men jag gillar verkligen när man har läst någonstans och sen känner sig klar. Det finns ingenting mer på ämnet som skulle kunna vara intressant, allt har redan stått i texten.
Sedan gillar jag hur det är upplagt, i princip magasinredigerat på webben, med videoklipp inlagda och grejer. Kul och enkelt.
Artikeln hittar ni här (det är en länk alltså).
/m
