Det visade sig att det är lite så han jobbar. En massa olika texter hittar man via hans wiki-sida.

För den som inte är särskild intresserad av ekonomi (men vill bli!) är det en bra väg in. Om inte annat är det bra läsning enbart för stilistiken. Jag bjuder på en dialog utdragen ur det här reportaget från 2001:

”Remember West Coast Video?” Keith said drolly.

I looked up. We were walking past a derelict building with ”West Coast Video” stenciled on its plate glass.

Jonathan chuckled knowingly. ”We owned, like, half the company.”

I looked at him. He seemed perfectly serious. He began to tick off the reasons for his investment. ”First, they were about to open an Internet subsidiary; second, they were going to sell DVD’s when no other video chain. . . . ”

I stopped him before he really got going. ”Who owned half the company?”

”Me and a few others. Keith, Michael, Tom, Dan.”

”Some teachers, too,” Keith said.

”Yeah, the teachers heard about it,” Jonathan said. He must have seen me looking strangely at him because he added: ”It wasn’t that big a deal. We probably didn’t have a controlling interest in the company, but we had a fairly good percentage of the stock.”

”Teachers?” I said. ”The teachers followed you into this sort of thing.”

”Sometimes,” Jonathan said.

”All the time,” Keith said.

Det är helt enkelt ännu en bra text.

//V

Men samarbetet med Assange har inte varit det lättaste, berättar redaktörer på tidningen nu i ett långt och intressant reportage i Vanity Fairs februarinummer. Artikel täcker stora delar av Wikileaks och The Guardians historia – och hur två organisationer med så skilda kulturer lyckades enas någotsånär och samarbeta. Reportern Sarah Ellison, som bland annat skrivit boken ”War at the Wall Street Journal: Inside the Struggle To Control an American Business Empire” efter att ha jobbat där i tio år, tar läsaren med bakom kulisserna på The Guardians redaktion och berättar om hur läckorna användes till exklusiv journalistik.

I alla fall, priset för den lilla drapan om Per Morberg är självklart välförtjänt även om Per Svensson är långt skickligare än vad notisen ger antydan om. (Per Morberg förekommer för övrigt redan i ett sammanhang på den här bloggen).

Men Per Svensson har ända sen jag hörde honom prata i Palaestra i Lund varit en journalist som imponerat. Egentligen kan man bara slösöka lite för att få ett smakprov av allt fantastiskt han producerat.

Som här (”Syret har tagit slut i säkerhetssalens trånga åhörarbås. Huvudena hänger som vissna tulpaner.”)

Här (”Hur hon än vänder sig har hon den världsberömda stjärten bak.”)

Eller varför inte kika in hos två inte heller så pjåkiga skribenter här.

Den första handlar om fysikern och surfaren Garrett Lissi som lagt fram en teori för allt. Den teori som ska koppla samman kvantmekaniken med relativitetsteorin. Läs här.

Den andra mannen, Grigory Perleman, är en långt större galning. Han löste 2003 Poincarés förmodan, ett av matematikens sju stora mysterier (de övriga sex är fortfarande olösta). Han bor med sin mamma i utkanterna av S:t Petersburg  och när New Yorker väl får tag på honom tar de en långpromenad och Perleman säger: “I’m looking for some friends, and they don’t have to be mathematicians,”. Läs här

Visst kan jag vara lite skeptisk till varför man ska odla myten om de manliga genierna inom matematik och fysik. Men det kommer nog en lika läsvärd artikel om det också, så småningom.

Kalla det urbanism, Chuck Klostermansk samtidsskildring. Kanske med pop-essäiska pretentioner och trendspottingkvaliteter. Men jag gillar verkligen när man har läst någonstans och sen känner sig klar. Det finns ingenting mer på ämnet som skulle kunna vara intressant, allt har redan stått i texten.

Sedan gillar jag hur det är upplagt, i princip magasinredigerat på webben, med videoklipp inlagda och grejer. Kul och enkelt.

Artikeln hittar ni här (det är en länk alltså).

/m

När SVT firade 50 år och Christina Jutterström strax skulle avgå besökte Peter Kadhammar tv-huset på Gärdet. Det var i en tid när hetsen och jakten på unga tittare var som störst.
I sin text målar Kadhammar bilden av ett SVT där cheferna med minutiös noggrannhet följer analyser och siffror för att försöka vända trenden, men ändå inte lyckas. Av ett SVT där de högsta cheferna är hatade och de lägre inte har något att säga till om. Där ideal har fått ge vika för tittarjakt.

Kadhammar, prisad Expressen-journalisten som bytt sida, har en speciell stil. De 19 678 tecknen är inte hans bästa, men de visar hur en bra journalist kan förmedla något relativt tråkigt så att det blir superintressant. Och jag gillar oftast Kadhammars texter, oavsett om han skriver om krig, politik eller ekonomi. Eller om Åsa Waldaus Knutby.

Den lilla anekdot som fastnade hos mig då. Jo, för att visa på hur märkligt och stort SVT-huset är berättar Kadhammar om den gången personalavdelning upptäckte att en anställd folkbokfört sig i huset. När de tittade in på personens kontor visade det sig vara just till hälften arbetsplats och till hälften sovrum: ”Medarbetaren sov i en säng som hon fällde ihop när det var dags att gå till jobbet.”

/J

Första sidan på DN:s del II 20/1 2009

Det är ändå något visst med branschmedierna som bevakar media- och reklamvärlden. Det är en nästan obscen blandning av högt och lågt som gör att man alltid hittar något underhållande (dock oftast det som håller låg nivå…). 

Bonniers Resumé tar idag, dagen efter Charlotte Kallas Jerringpris, återigen upp sin rapportering kring ordvitsande i rubriker. När Kalla slog igenom för ett drygt år sedan klev DN:s sportchef Nils Palmgren upp på sin högsta häst och gick och sa att han var trött på allt skojande i rubrikerna med skidåkarens namn: ”Jag hoppas jag slipper det framöver.” När hans DN idag frontar del 2 med rubriken ”Kalla det kärlek” är Resumé blixtsnabbt där och utkräver ansvar. It’s a dirty work, but someone’s got to do it! Fantastiskt!

På avdelningen trötta rubriker är det svårt att inte nämna alla dessa jävla Z:n som man kunde hitta i varenda rubrik om Zlatan under första delen av 2000-talet. Detta bannlystes under tiden jag själv jobbade som redigerare på Sportbladet, men nu är den förbannade bokstaven tillbaka i var och varannan rubrik igen. Och inte bara om Zlatan, utan nu är det något småtjockt och trött dansband från Norrland som får Sveriges samlade rubrikmakare att massakrera sina sidor med krystade stavningar.

//Rosvall

Aftonbladet har fått storhetsvansinne, åtminstone på min skärm.

Sen sägs det på stan att Jimmy W på samma tidning missat att betala in en avgift som gör att alla hans 72(!) inskickade bilder kommer att diskvalificeras från en stor tävling. Herregud, vad jag älskar skvaller.

// V

Jag tycker fortfarande att majoriteten av serierna är omöjliga att förstå och mycket av det som står intresserar mig inte det minsta. Men i nästan varje nummer kommer de: välskrivna och sjukt genomarbetade reportagen som är bättre än vad någon svensk tidning kan prestera.

Två av reportagen som jag kommer att minnas länge är det här om Hugo Chavez och det här om Zimbabwe.