Försvarsmakten är för härliga. Det känns som att deras viktigaste strid de senaste decennierna inte varit ryssen eller terrorismen utan  att tvätta bort rep-månad-stämpeln. 

Det hela har pågått successivt. Hemvärnet ska ha blivit mindre och effektivare sägs det. (Egentligen hade nog det klokaste ur marknadsföringssynpunkt i och för sig varit att lägga ner alltihopa). Rekryteringsannonserna ”har du vad som krävs?” är det senaste vapnet i kampen för att tvätta bort ”Helikopter” från jeeparna. Annonserna har redan förra året belönats med ett Guldägg och en gulmedalj vid Eurobest för webb-delen av kampanjen. Men nu tänkte jag mest påpeka det fantastiska smarta i copy-delen av arbetet och det fantastiskt komiska i budskapet.

Det smarta: Direkt tilltal superanpassat efter kanalen (”Vad väger personen framför dig?” på bussen.) Genom att lägga målsättningen att driva folk till sajten och inte att driva folk till Försvarsmakten lyckas man sannolikt med båda delarna. Kanske något nyhetssajterna kan jobba efter? Driva trafik till specialsajter för att i andra hand skicka vidare till papper och/eller huvudsajt. Som då förslagsvis kostar pengar båda två, i framtiden alltså.

Det komiska: Frågan ”har du vad som krävs?” är väldigt rolig. Tänk mörk röst ”Har du vad som krävs… för ett lågbetalt och slitsamt arbete i offentlig sektor inom ett område som ständigt drabbas av nya nedskärningar?” 

Att Försvarsmakten skulle locka eliten till sig är naturligtvis en fullkomligt orimlig tanke. Men just därför ska de ha credd för att de var smarta nog att lägga ut marknadsföringen på DDB Stockholm så att de i alla fall utåt ser coola ut.

Jag ska inte säga att jag på något sätt frekventerar halvhippa New York-magasins sajter. Eller att jag börjat, eller kommer börja, läsa The New Yorker (”Yes! The New Yorker”) inom överskådlig tid. Men det här gillar jag.

Kalla det urbanism, Chuck Klostermansk samtidsskildring. Kanske med pop-essäiska pretentioner och trendspottingkvaliteter. Men jag gillar verkligen när man har läst någonstans och sen känner sig klar. Det finns ingenting mer på ämnet som skulle kunna vara intressant, allt har redan stått i texten.

Sedan gillar jag hur det är upplagt, i princip magasinredigerat på webben, med videoklipp inlagda och grejer. Kul och enkelt.

Artikeln hittar ni här (det är en länk alltså).

/m

Det ska sägas: jag är ingen storkonsument av kultursidorna i kvällstidningarna.
I stället för att stanna bläddrandet i de fantasifulla bylinebildernas värld ger jag mig oftast direkt i kast med första nyhetsuppslaget.
Ändå tänkte jag uppehålla mig vid kulturen för ett slag – och berätta om en vid det här laget något gammal kulturtext.
Att jag minns den sedan 2006 beror kanske inte enbart på de finurliga formuleringarna och de effektfulla citaten i kursiverad text. I stället är det nog en rolig anekdot i början som riktigt fastnade.

När SVT firade 50 år och Christina Jutterström strax skulle avgå besökte Peter Kadhammar tv-huset på Gärdet. Det var i en tid när hetsen och jakten på unga tittare var som störst.
I sin text målar Kadhammar bilden av ett SVT där cheferna med minutiös noggrannhet följer analyser och siffror för att försöka vända trenden, men ändå inte lyckas. Av ett SVT där de högsta cheferna är hatade och de lägre inte har något att säga till om. Där ideal har fått ge vika för tittarjakt.

Kadhammar, prisad Expressen-journalisten som bytt sida, har en speciell stil. De 19 678 tecknen är inte hans bästa, men de visar hur en bra journalist kan förmedla något relativt tråkigt så att det blir superintressant. Och jag gillar oftast Kadhammars texter, oavsett om han skriver om krig, politik eller ekonomi. Eller om Åsa Waldaus Knutby.

Den lilla anekdot som fastnade hos mig då. Jo, för att visa på hur märkligt och stort SVT-huset är berättar Kadhammar om den gången personalavdelning upptäckte att en anställd folkbokfört sig i huset. När de tittade in på personens kontor visade det sig vara just till hälften arbetsplats och till hälften sovrum: ”Medarbetaren sov i en säng som hon fällde ihop när det var dags att gå till jobbet.”

/J

Det är ändå något visst med branschmedierna som bevakar media- och reklamvärlden. Det är en nästan obscen blandning av högt och lågt som gör att man alltid hittar något underhållande (dock oftast det som håller låg nivå…). 

Bonniers Resumé tar idag, dagen efter Charlotte Kallas Jerringpris, återigen upp sin rapportering kring ordvitsande i rubriker. När Kalla slog igenom för ett drygt år sedan klev DN:s sportchef Nils Palmgren upp på sin högsta häst och gick och sa att han var trött på allt skojande i rubrikerna med skidåkarens namn: ”Jag hoppas jag slipper det framöver.” När hans DN idag frontar del 2 med rubriken ”Kalla det kärlek” är Resumé blixtsnabbt där och utkräver ansvar. It’s a dirty work, but someone’s got to do it! Fantastiskt!

På avdelningen trötta rubriker är det svårt att inte nämna alla dessa jävla Z:n som man kunde hitta i varenda rubrik om Zlatan under första delen av 2000-talet. Detta bannlystes under tiden jag själv jobbade som redigerare på Sportbladet, men nu är den förbannade bokstaven tillbaka i var och varannan rubrik igen. Och inte bara om Zlatan, utan nu är det något småtjockt och trött dansband från Norrland som får Sveriges samlade rubrikmakare att massakrera sina sidor med krystade stavningar.

//Rosvall

Aftonbladet har fått storhetsvansinne, åtminstone på min skärm.

Sen sägs det på stan att Jimmy W på samma tidning missat att betala in en avgift som gör att alla hans 72(!) inskickade bilder kommer att diskvalificeras från en stor tävling. Herregud, vad jag älskar skvaller.

// V

Sen ungefär ett år tillbaka läser jag tidningen New Yorker, vilket jag kan tacka den då låga dollarkursen för.

Jag tycker fortfarande att majoriteten av serierna är omöjliga att förstå och mycket av det som står intresserar mig inte det minsta. Men i nästan varje nummer kommer de: välskrivna och sjukt genomarbetade reportagen som är bättre än vad någon svensk tidning kan prestera.

Två av reportagen som jag kommer att minnas länge är det här om Hugo Chavez och det här om Zimbabwe.

Det efterlystes mer närvaro på bloggen från min sida… och med tanke på i vilken del av branschen jag jobbar så kan jag inte låta bli att sänka nivån omgående.

Här är The Suns (min egen engelska favorittabloid) lista över de mest lästa knäcken från 2008. Det är en vansinnesfärd i 180 genom kändisars sexfilmer, fotbollsstjärnornas flickvänners lesbiska äventyr och barn som föds med penisen på ryggen. Allt presenterat rakt, rått och ocensurerat. Sleeze-journalistik när den är som bäst. Fantastiskt! 

//Rosvall

Nyligen hamnade jag i en diskussion om hur dåliga svenska tidningar är. I förbifarten råkade jag nämna tidningen Fokus som exempel på vad som främst saknas i svensk journalistik: pengar. Min diskussionspartner  visade sig ha både en mamma och en pappa som jobbade på tidningen och tyckte att jag borde läsa den här artikeln som hans mamma varit med och skrivit.

Det är bara att buga.

Sen måste jag  påpeka att Torbjörn Nilsson är en av mina största favoriter inom svensk journalistik i dag. Och att jag fortfarande tycker att valet är lätt när en prenumeration på Fokus kostar lika mycket som New Yorker.

För övrigt tänker jag blogga lite smått här själv eftersom varken Tobias Rosvall, Rakel Chukri, Jakob Wagner, Patrik Kronqvist, Gustav Svensson eller Marie Ström verkar vilja dela med sig av några bra texter…

Det här gillar jag verkligen. 107 fotbollsspelare, några materialare och ett par tränare får sina liv under typ tio år synade och granskade på ett väldigt enkelt och formulär-1A-sätt. En massa namn, en massa siffror, en massa händelser fängelser och höga staplar med åtal och överfall. Intressant även fast jag knappt sett en amerikansk fotbollsmatch och än mindre med just det här laget.

4 kapitel, de är i någon epilog-fas nu. Folk får tycka till, och det är fortfarande bra läsning.

/mt

20 000 tecken. 2 researchers, en reporter och en fotograf. Redigerare och feelingen av film. Som tv i Sverige – fast i tidning. Synd att historien inte riktigt har farten av en amerikansk film.

Seattle times skriver om Frances, 89, som blir av med alla sina pengar. Ett lagom drama i flera akter med avslutande epilog. Mest gillar jag citaten. Minst att historien mest funkar om du har en mamma i samma position. Faktiskt.

Men trots allt himla coolt med en himla massa krut.

/mt